Axelslitage – träning eller protes som lösning?

Publicerad 4.11.2024

Axeln är vår mest rörliga led. Därför orsakar dess besvär ofta betydande problem för patienterna i vardagen och samtidigt utmaningar för ortopederna som behandlar dem. Det uppskattas att hos upp till var femte person över 45 år ligger artros i axelleden bakom axelsmärta. Axelartros är den tredje vanligaste artrosen i en stor led, efter höft- och knäartros.

Vad är orsaken till axelartros?

Uppkomsten av axelartros är en kombination av flera faktorer. Vanliga riskfaktorer är hög ålder och förekomst av artros i familjen. Enligt studier ökar tungt fysiskt arbete och vissa idrottsgrenar som belastar axeln, till exempel styrketräning på hög nivå, risken för axelartros. Även axelskador, såsom urledvridning och frakturer i överarmen, ökar risken för senare utveckling av axelartros. Inflammatoriska ledsjukdomar, bland annat reumatoid artrit och psoriasisartrit, kan också orsaka för tidig artros i axelleden.

Hur diagnostiseras axelartros?

Hos cirka var sjätte person över 40 år har man konstaterat artrosförändringar i axeln, men många har inga symtom. På röntgenbilden ser man vid axelartros en förträngning av ledspalten samt osteofyter, det vill säga benpålagringar (bild 1). Om axeln samtidigt har rörelsesmärta och/eller nattlig värk och/eller stelhet talar man om symtomgivande axelartros. En annan typ av axelslitage är rotatorkuffartropati. Symtomen liknar artros, men på röntgenbilden har överarmen höjts i förhållande till skulderbladets ledskål (bild 2). Detta beror på en bakomliggande, oftast omfattande och gammal skada på rotatorkuffen. Axelartros och rotatorkuffartropati framgår av röntgenbilden. Andra bilddiagnostiska undersökningar behövs vanligtvis inte (t.ex. ultraljud eller magnetkamera).

Konservativ behandling

Första linjens behandling vid axelartros och rotatorkuffartropati är konservativ. Detta innefattar smärtlindring och kylbehandling. Rekommenderade smärtstillande läkemedel är paracetamol och antiinflammatoriska läkemedel. Inga aktiviteter eller hobbyer är förbjudna, men axelsmärta kan typiskt förvärras av belastning. I sådana fall lönar det sig att minska den belastning som orsakar smärta. För personer i arbetslivet är det bra att diskutera arbetsanpassning med företagshälsovården och arbetsgivaren. Många patienter har nytta av övningar för skuldergördelns position och rörelsekontroll under handledning av fysioterapeut. Vid långvariga symtom kan felaktiga rörelsemönster utvecklas, vilket ytterligare ökar smärtan. Många klarar sig med enbart dessa konservativa metoder. Dessa behandlingar kan genomföras inom primärvården, företagshälsovården eller av tredje sektorns aktörer.

Axelprotesoperation

Vid begynnande och på röntgen ännu lindrig artros övervägs inte protesoperation. I dessa fall är konservativ behandling oftast tillräcklig. Även svår smärta i början brukar lugna sig med tiden, även om artrosen i sig inte försvinner. Om röntgen visar tydliga artros- eller rotatorkuffartropatiförändringar och axelsmärta och/eller rörelseinskränkning orsakar betydande besvär och försämrad livskvalitet, kan protesoperation övervägas. På den enhet som utför operationen går man igenom symtombilden och undersöker axelns funktion. Beslut om operation fattas alltid individuellt, med hänsyn till fördelar och risker. Operation är nästan aldrig obligatorisk. Syftet är att förbättra livskvaliteten genom att minska smärta och förbättra funktionen. Ofta är det patienten själv som fattar det slutliga beslutet, om ortopeden bedömt operation som ett lämpligt alternativ.

De största riskerna efter operation är bland annat infektion (0,5–2,9 %) och instabilitet (1–5 %), vars riskprofil påverkas av många faktorer (t.ex. typ av slitage och därmed vald protesmodell, patientens ålder och grundsjukdomar, eventuella tidigare axeloperationer). Infektion och instabilitet kräver ofta reoperation. Med dagens protesmodeller behöver endast cirka 5 % av patienterna reopereras inom 10 års uppföljning, vilket anses vara ett gott resultat. Risker och förväntade fördelar bör alltid diskuteras med opererande ortoped, eftersom dessa varierar individuellt.

Vid vanlig axelartros (bild 1) används en så kallad anatomisk protesmodell (bild 3), där överarmens huvud ersätts med metall och skulderbladets ledskål med en plastkomponent. Protesens funktion bygger i detta fall på en intakt och normalt fungerande rotatorkuff. Om slitaget inte är vanligt eller om det gäller rotatorkuffartropati (bild 2) används en så kallad omvänd protesmodell (bild 4). Som namnet antyder är protesdelarna omvända jämfört med den anatomiska modellen. Den omvända protesens funktion baseras främst på deltoideusmuskeln tillsammans med kvarvarande rotatorkuffmuskulatur.

Operationen kan numera utföras som dagkirurgi. Många stannar dock över natten på grund av andra sjukdomar. Efter operationen används armslynga i några veckor. Efter tre veckor inleds lätta rörelseövningar och efter cirka sex veckor får armen användas mer, med undvikande av tung belastning fram till tre månader. Rehabiliteringen sker enligt fysioterapeutens anvisningar vid kontrollbesök.

Livet med axelprotes

Resultaten av axelprotesoperationer är goda. Höftprotesoperation har kallats en av de mest effektiva kirurgiska åtgärderna. En färsk studie från vår klinik visar att nyttan av axelprotesoperation är minst lika stor som efter höftprotesoperation. Efter rehabiliteringsperioden behöver man inte vara särskilt försiktig med axeln i vardagen. Tidigare gavs olika restriktioner för axelanvändning, men dessa har övergetts. Axeln klarar normal vardagsbelastning samt en stor del av belastningen i arbete och fritidsaktiviteter. Däremot rekommenderas inte mycket tunga repetitiva belastningar (t.ex. bänkpress).

Text: MD Anssi Ryösä, specialist i ortopedi och traumatologi
Bilder: Tyks
Artikeln har tidigare publicerats i Turun Seudun Nivelyhdistys tidningen Nivelposti 2/2024. Läs hela tidningen här.